Ett enda ögonkast...
I någon månad har jag läst en underbar kärlekshistoria på 761 sidor.
Sån där kärlekshistoria som gör att man VILL vara huvudpersonen och ibland får man känslan att man ÄR huvudpersonen...den är upplyftande, underbar, ljuvlig, härlig, vacker och man får en sån där äkta själsfrändekänsla för det fångas så underbart bra i boken.
Jag älskade varenda sida av boken. Älskade varenda scen som spelades upp i min hjärna... det var så uppfriskande och det kändes som jag verkligen var huvudpersonen "Malena" ( jag har ju nästan samma namn ;-) )...
Jag älskade känslorna som bubblade i mig och älskade att känna hjärtslagen jag kände vid varenda rad jag läste... Helt otroligt att få ut allt detta i en påhittad bok....
Men igår läste jag de sista kapitlen...... Längesen jag grät så mycket....
Sån där gråt när mascaran rinner efter kinderna, ögonen svullnar, snoret bara rinner från näsan och man fullständigt struntar i det och hjärtat nästan brister utav sorg...
Sån gråt som inte går att stoppa utan man bara hulkar och hulkar och sorgen i hjärtat spränger sönder varenda blodkärl... sån där gråt som är som en störtflod som aldrig tar slut, sån där sorg som gör att man bara vill spola tillbaka tiden och få allt ogjort......
Herregud... Jag blir så tårögd nu när jag skriver detta.. boken berörde mig så sjukt mycket.
Boken var så fängslande och äkta på något sätt.... Nu väntar jag med spänning på bok nr 2... den är inte skriven än...
Tyvärr mina vänner är den inte utgiven av något bokförlag än... Min vän som skrivit den har tryckt upp den själv och jag köpte en kopia av henne.
Jag önskar av hela min själ och hela mitt hjärta att den blir utgiven.
Tjingtjing!!
